Vem man än möter i livet, en nära anhörig, vän, läkare, terapeut etc. är det egentligen bara man själv som "sitter inne med sin egen sanning". En terapeut jag gick privat hos för mer än 20 år sedan sa en gång något i stil med att den största experten på mig själv är JAG. Visst är det så och det blir så fel när någon annan "lägger sig i och vill bestämma".  Om jag ber någon om ett råd är det EN sak men annars kan det bli riktigt galet.  Men "på ensamhetens strand" kan man till slut finna mycket gemenskap och där kan man i tystnaden höra ett eko från en svunnen tid.  Man kan till slut "hitta hem" och finna det man har sökt så länge.  Det inger hopp.

Att det finns oändligt mycket mellan himmel och jord kan väl knappast någon ifrågasätta.  Allt kan tolkas in på "rätt" sätt - det finns så många "sanningar" och så länge det inte handlar om rena faktafel kan och ska egentligen ingenting ifrågasättas.  Men nog vill jag helst ha kontakt med människor som har samma värderingar som jag själv.  Åsikter och synpunkter är EN sak men värderingar är något annat, åtminstone som jag ser det hela.

Jag tror att vi har levt tidigare och att inget tar slut i och med döden.  Jag tror bara att det handlar om att vi "går in i en ny dimention" helt enkelt. Det beror ju på hur vi tolkar detta, men det som vi i vårt dagliga liv inte ser kan vara något stort och enormt, något mäktigt. Ibland har jag tänkt att vi kanske måste ha denna tro "för att orka med när det blir för svårt". Men jag tror helt ärligt att vi fortsätter att leva på något sätt, kanske som en annan människa eller som något annat.  Men det troliga är kanske att vi fortsätter som en helt annan person, kanske på en annan plats, eller om vi har varit en man blir vi en kvinna och tvärtom.  Universums hemligheter och mysterier kan vi nog aldrig helt lösa, men det är väl ändå det som gör livet så spännande, och ger det en extra tyngd.